The fabolous life of Miss Dirty

Jag önskar verkligen att mitt liv var mer spännande just nu. Den här tristessen gör mig deppig och sjukt trött. Jag som i vanliga fall alltid är på språng och ska hitta på saker gör ingenting annat än att äta, sova och jobba. Jag tänker ofta tillbaka på mina tidigare år. När jag var partyprinsessa och hade olika killar varje helg. Jag saknar verkligen dom dagarna. Ibland vill jag verkligen tillbaka. Funderar på att försöka återskapa det liv jag hade. Med allt sex, alkohol, pengarna och spänningen. Men jag vet inte om jag skulle uppskatta det på samma sätt som då?

Det är svårt att hitta något bra att skriva om här också. Eftersom att ingenting händer just nu. Det mest spännande i mitt liv är typ diskussionen om vilken film som ska ses tillsammans med min pojkvän. Blä!

Jag mins när helgekvällarna började när man kom hem från jobbet. Tog sig ett glas rosé. Satte mig i mitt fönster och rökte en av veckans godaste cigaretter. Började ringa runt, kolla vad som skulle ske under kvällen. När cigaretten och glaset var tömt fortsatte jag in i duschen. Rakade dom ställen som skulle rakas. Duschade länge och varmt så jag verkligen kände mig ren när jag kom ut. Torkade mig, smorde in mig och drog på mig underkläder. Gick ett varv i lägenheten och plockade lite. Tog ett glas vin till. Lyssnade på musik. Sedan började arbetet. Smink, kläder, hår- allt skulle fixas till perfektion. Någonstans här plingar det oftast på dörren och någon eller några av tjejerna tittar in. Mer smink, mer vin. Skratt och prat. Cigarett rök och musik på högvolym. Solen börjar sakta gå ner och vi hoppar i våra pumps och promenerar mot tunnelbanan. Någon tar med sig vinflaskan och vi sveper det sista under fnissningar. In mot stan. Vi sätter oss på en uteservering. Blickarna från killarna, naken hud som granskas. Ljudnivån skjuder. Plötsligt befinner vi oss på ett dansgolv. Han som dansar närmst, så nära så jag kan känna hans hjärta slå, är alltid mörk. Blicken, håret, huden. Mörk, mjuk och vacker. Vi dansar och han bjuder mig på en drink. Frågar vad jag heter. Ibland berättar jag, ibland inte och vid vissa tillfällen så ljuger jag. Hittar på en egen identitet. Kanske fortsätter vi hem till mig. Kanske går jag hem genom staden med en vän. Oavsett vad så går jag hem med den där känslan i kroppen. Känslan av att äga hela världen. Vara bäst och vackrast och helt oövervinnlig. Soluppgången bländar mig och jag hör fåglarna kvittra. Och det finns ingenting i hela världen som är bättre än den känslan..

Jag har väl egentligen lagt ner denna blogg. Det har hänt flera gånger att suget efter att få skriva av sig har drabbat mig men sedan har jag motstått det och så har den gått i graven. Men så idag så läste jag några gamla favoriter. Lupum, Anna Hibbs, Club Vegas och Nadia på Café. Och så kom suget tillbaka. STENHÅRT. Och jag kunde inte stå emot. Så nu skriver jag några rader här utan att egentligen ha något super vettigt att komma med.

Har en liten PMS dag idag så jag funderar på att knalla till Seven och köpa mig ett paket cigg. Bara för att jag är så satans bitter idag. Jag satt och tokdampade på en dam på bussen som inte kunde tugga tuggumit ordentligt utan hon smaskade så det stod härliga till. HELA vägen till stan. I vanliga fall hade jag bara tryckt i mina hörlurar och dragit på musik på högvolym. Men istället satt jag där och plågades och kämpade med impulsen att vända mig om och läxa upp henne. Det slutade givetvis med att jag knep käft och gnislade tänder istället och nu går jag runt med den där undertryckta ilskan..

Yepp. Seven here i come..