Ingenting varar för evigt, men rädslan och sorgen är svår att förstå
Ingenting varar för evigt. En klysha, väl använd och många gånger roten till olika sorters rädsla. Tänk om det här underbara jobbet där jag tjänar enormt med pengar plötsligt inte vill ha mig längre? Tänk om jag blir fruktansvärt ful när jag bli gammal? Tänk om jag plötsligt inte har något hem? Tänk om min familj dör? Tänk om alla mina vänner och dom jag älskar plötsligt skådar rakt igenom mig och inser att jag bara är en bluff? Tänk om jag dör? Åh herre gud, jag kommer att dö! Ångesten kan äta upp en om man låter dessa frågor cirkulera i huvudet för länge. Jag har mina perioder när jag låter dem stanna kvar lite för länge och då blir jag super deprimerad på ett ögonblick. Men så var jag med om något fruktansvärt för ett tag sedan. Ett år sedan faktiskt. Det vände upp och ner på hela min värld och allt som jag bryr mig om. För när jag stod där med ett blödande hjärta och en utsträckt hand, så tog inte mina vänner den. Den enda som stod fast vid min sida igenom allt var min älskade mamma. Och hon hjälpte mig verkligen att gå vidare. Jag gick i terapi, jag var förvirrad, hände det verkligen mig? Det tog evigheter innan jag kunde ta ordet i min mun, timmar av proffshjälp och min älskade mors värmande närhet.
Men det fick mig att omvärdera, att prioritera och sluta oroa mig. Jag lovade mig själv några saker när det hände. Det första och aboslut viktigaste var att det inte skulle få förstöra mitt liv. Jag vägrade bli en sådan som inte vågar gå ut eller klä mig som jag vill. En sådan som inte vågar säga vad hon tycker och som sitter hemma och gråter sig igenom resten av sitt liv. Jag ska fortsätta vara den jag är, med allt som hör till. Våga skratta, gråta och synas. Våga älska och hata, vara nära och ha sex med precis vem jag vill.
Det andra var att förstå vad som är viktigt här i livet och vilka relationer man ska vårda och vilka man kan klara sig utan. Jag dumpade många bekanta under den vevan. Det var nära att jag struntade i mina vänner också, för även dom hade svikit. Ingen fanns där för mig, dom undvek en som om man bar på någon jäkla smitta! Det gjorde mig så förbaskat knäckt och arg att inse att jag var ensam. Men efter att ha pratat med en del av dem har jag förstått att många inte riktigt visste vad dom skulle göra. Hur ska man bete sig? Kan man vara som vanligt? Dom var rädda för att såra mig och få mig att må sämre så dom lät mig vara. Helt fel men ändå har jag förlåtit dem för det.
Det tredje och sista är att vi bara har ett liv på oss. För ingenting varar för evigt tyvärr. Allt vackert har sitt slut osv. Därför vägrar jag ha tråkiga och meningslösa jobb. Om jag inte trivs på en arbetsplats så drar jag helt enkelt vidare. När jag känner mig rastlös så följer jag mina instinkter och sticker iväg ett tag. Jag har lovat mig själv att våga resa, leva och göra precis det som jag drömmer om. Att aldrig bli en grå svensson som följer normen för att det är så det ska vara.
Jag tror att de flesta som har vart med om såna här saker som omvärderar hela ens liv och syn på tillvaron vet vad jag pratar om. Man inser plötsligt vad som är lite viktigare än resten och att det enda man kan göra är att låta det vara så. Låta det göra ont när det gör det. Gråta, våga hata! Våga uttrycka exakt hur det känns!
Men det fick mig att omvärdera, att prioritera och sluta oroa mig. Jag lovade mig själv några saker när det hände. Det första och aboslut viktigaste var att det inte skulle få förstöra mitt liv. Jag vägrade bli en sådan som inte vågar gå ut eller klä mig som jag vill. En sådan som inte vågar säga vad hon tycker och som sitter hemma och gråter sig igenom resten av sitt liv. Jag ska fortsätta vara den jag är, med allt som hör till. Våga skratta, gråta och synas. Våga älska och hata, vara nära och ha sex med precis vem jag vill.
Det andra var att förstå vad som är viktigt här i livet och vilka relationer man ska vårda och vilka man kan klara sig utan. Jag dumpade många bekanta under den vevan. Det var nära att jag struntade i mina vänner också, för även dom hade svikit. Ingen fanns där för mig, dom undvek en som om man bar på någon jäkla smitta! Det gjorde mig så förbaskat knäckt och arg att inse att jag var ensam. Men efter att ha pratat med en del av dem har jag förstått att många inte riktigt visste vad dom skulle göra. Hur ska man bete sig? Kan man vara som vanligt? Dom var rädda för att såra mig och få mig att må sämre så dom lät mig vara. Helt fel men ändå har jag förlåtit dem för det.
Det tredje och sista är att vi bara har ett liv på oss. För ingenting varar för evigt tyvärr. Allt vackert har sitt slut osv. Därför vägrar jag ha tråkiga och meningslösa jobb. Om jag inte trivs på en arbetsplats så drar jag helt enkelt vidare. När jag känner mig rastlös så följer jag mina instinkter och sticker iväg ett tag. Jag har lovat mig själv att våga resa, leva och göra precis det som jag drömmer om. Att aldrig bli en grå svensson som följer normen för att det är så det ska vara.
Jag tror att de flesta som har vart med om såna här saker som omvärderar hela ens liv och syn på tillvaron vet vad jag pratar om. Man inser plötsligt vad som är lite viktigare än resten och att det enda man kan göra är att låta det vara så. Låta det göra ont när det gör det. Gråta, våga hata! Våga uttrycka exakt hur det känns!
Kommentarer
Trackback
