Det är så jäävla kul..
Med folk som ska "bry" sig om en. Såna som egentligen inte ens känner en särskilt väl, såna som man har en rent affärsmässig relation till ni vet? Just nu mår jag inte så bra. Jag mår rent av skit. Är ledsen och låg och allt känns usch och skit. Jag gör inga stpra försök att dölja det heller. Jag är bara deppig och tjurig och enda gången jag ler är när jag tjänar en massa pengar på något nöt. Min kära chef märker att jag är ledsen. Så han försöker peppa mig.
"Men hur mår du egentligen?"
"Bra!" svarar jag kort och vänder mig mot datorn igen.
"Men du vet ju att du kan berätta för mig om det är något?"
"Ja" Nej.
"Jag är ingen nazi liksom, om mina anställda behöver prata ut så kan ni verkligen det med mig" Nu börjar jag bli lite irriterad på honom. Typ det räcker med ditt försök att vara vännina, du är man och chef så håll dig till det.
"mm"
"Jag kan förstå om man känner sig låg och om det är något som har hänt så vill jag ju bara veta det!" Okej mitt tålamod är slut.
"Jo det var så här att jag kom hem igår och såg mig själv i spegeln och fick världens panik ångest. Faan va fet jag har blivit tänkte jag. Ändå kunde jag inte låta bli att äta, jag va rätt hungrig förstår du, hade inte ätit på hela dagen. Så jag åt. Och så fick jag super duper ångest och sprang in på toan och spydde. Jag körde fingrarna i halsen tills skiten kom upp. Sen la jag mig på sängen och grät en stund. Tyckte livet va hemskt och va jätte ledsen för att jag aldrig kommer se ut som Gisele eller någon annan modell heller för den delen. Så just nu är jag lite ledsen. Jag tror det beror på att jag är deprimerad. Har ju ingen pojkvän. Inga kids på väg. Bor i en lägenhet med en as snygg kompis som får mig att känna mig som världens feta kossa så fort jag ser henne och mat samtidigt. Så ja livet är skit just nu." Nu tystnar jag och tittar på honom. Han gapar och ser väldigt förskräckt ut. Vad faan ska han säga liksom?
"Oh. oj! Det var ju eh.. jobbigt!" Och så går han snopet där ifrån.
"Men hur mår du egentligen?"
"Bra!" svarar jag kort och vänder mig mot datorn igen.
"Men du vet ju att du kan berätta för mig om det är något?"
"Ja" Nej.
"Jag är ingen nazi liksom, om mina anställda behöver prata ut så kan ni verkligen det med mig" Nu börjar jag bli lite irriterad på honom. Typ det räcker med ditt försök att vara vännina, du är man och chef så håll dig till det.
"mm"
"Jag kan förstå om man känner sig låg och om det är något som har hänt så vill jag ju bara veta det!" Okej mitt tålamod är slut.
"Jo det var så här att jag kom hem igår och såg mig själv i spegeln och fick världens panik ångest. Faan va fet jag har blivit tänkte jag. Ändå kunde jag inte låta bli att äta, jag va rätt hungrig förstår du, hade inte ätit på hela dagen. Så jag åt. Och så fick jag super duper ångest och sprang in på toan och spydde. Jag körde fingrarna i halsen tills skiten kom upp. Sen la jag mig på sängen och grät en stund. Tyckte livet va hemskt och va jätte ledsen för att jag aldrig kommer se ut som Gisele eller någon annan modell heller för den delen. Så just nu är jag lite ledsen. Jag tror det beror på att jag är deprimerad. Har ju ingen pojkvän. Inga kids på väg. Bor i en lägenhet med en as snygg kompis som får mig att känna mig som världens feta kossa så fort jag ser henne och mat samtidigt. Så ja livet är skit just nu." Nu tystnar jag och tittar på honom. Han gapar och ser väldigt förskräckt ut. Vad faan ska han säga liksom?
"Oh. oj! Det var ju eh.. jobbigt!" Och så går han snopet där ifrån.
Kommentarer
Trackback
